Dagens Nyheter – 11 maj 1867, sida 3

liksom läste hon tankarne i den arme mannens inre; sade hon; — Jag är stark nog, det har ingen fara. — Sakta lade Belgsting sin börda på den gamlag bädd och lät ett ögonblick sin hand hvila på den afsvimmades hufvud, medan han lutade sig ned öfver henne, liksom ville hans skarpa öga genomtränga bjernans skål och utransaka det ondas innersta rot. Derefter vände han sig till gumman, lade handen på hennes skuldra och sade: — Be till Belgstings dotter, moder, och bed en bön för henne! Hans stämma var vek; nästan rörd, när han uttalade denna bön, men plötsligt vände han sig om: — Engelbrekt, Engelbrekt — hviskade hans läppar. Så gick han till spiselvrån, der han ställt sin långa staf; fattade den och gick utan att säga ett ord ut genom stugudörren. Tyst följde honom gamle Elof, men Herrman stod qvar liksom fastläst vid golfvet; Han kunde på länge icke slita sin blick från den dödsbleka gvinnan med kransen af enbarr öfver sina sköna lockar. — Skall då aldrig denna gåta lösas — utropade han och tillade efter något uppehåll — och likväl går jag med mitt lif i borgen för min fosterfader! Hvarken han eller gumman; som egnade sin omvårdnad åt den sjuka; Hade märkt, att dör: ren öppnats och att en lång, högvext dominikanermunk inträdt i stugan. Munken hade hufvan neddragen öfver hufvudet; så man såg ej stort mer än ett par stora; blixtrande ögon