Dagens Nyheter – 11 maj 1867, sida 2

— Mig synes — sade han — som om snacket nu kunde hafva en ända; Vigtigare säker äro nu för handen. Du för bud med dig från Engelbrekt, sven? — Både ja och nej! Dock låter han helsa dig, Belgsting! Han skulle gerna hafva talat ett ord eller par med dig sjelf: — Har han ej glömt att sjunga den visan än? På denna sidan grafven lära vi dock knappast råka hvarandra, det borde han veta, ty han känner väl den rike Belgsting, och så sannt jag lefver och hoppas på Guds nåd i himmelrik; med min vilja sker det icke, att Belgsting och Engelbrekt mötas. — Du borde dock glömma det som ej mera kan ändras; Belgsting — sade Herrman — det arbete som stundar fordrar ej blott kraftiga män; men enighet: i — Glömma ; : : hvad talar din tunga; sven — glömma säger du : ; .jag kunde så gerna glömma att andas. :; Mannens ögon sprutade eld och han stötte med häftighet den jernskodda stafven mot stugans golf: — Jag var en gång rik och mäktig och lycklig — fortsatte han, medan elden så småningom försvann ur hans öga och ett leende; både bittert och vemodigt; spred sig kring hans läppar — rikare bergsman satt ej mellan Skinsberg Tunaberg; och lyckan log emot mig ur min Kerstins öga. Och nu sven .:..:nu? — Jag och vi alla vörda din sorg, Belgsting — vidtog Herrman — och tro mig, Engelbrekt är din vän lika mycket och mera kanske än fordom: — Min rikedom — fortfor den upprörde