Dagens Nyheter – 11 maj 1867, sida 2

sade han — så vill jag ock hafva mitt för dig, jag må nu vara din riddarsven eller icke. — Så säger Elof ock — vidtog bonden i långrocken, i det han gick fram och slog den unge mannen på axeln — ett godt och ärligt tack och ett redligt handtag, när så behöfves; det är den gerningen värd; som du utförde i går, Herrman. Jag träffade Mats Ersson sjelf, och lyckan var med dig och honom, så att han kom fram i rättan tid. Hade fogden sett honom, när han red fram allt hvad hans häst förmådde springa, så hade han väl knappast låtit leda sig ur spåret derför att du vände stäfven åt öster. Fogden och hans ryttare redo söderut igen vid middagstiden; och var då fogden så grym; att männen; som mötte honom, ej kunde se mer än hvitögat på honom. — Och de andra qvinnorna — sporde Herrman — kunde de rädda sig? — Nej; de fingo nog draga lassen till bys; och fingo många slängar dertill...: — De voro dock unga! — Men fogden skulle alltid hitta dem; och då blefve den sista villan värre än den första, Gammalmor här skall ha svårt att gömma sig så väl, att icke fogden finner henne. — Så fort du får krafter nog dertill, moder — sade Herrman och vände sig till qvinnan — skall du draga till Engelbrekt; han skall sedan draga försorg om dig. Allt medan detta yttrades; hade jätten vid spiseln stått tyst med bufvudet lutadt mot bröstet, som om han varit främmande för allt utom sig sjelf. Nu vände han sig om; hans stolta hufvud lyftades och en lugn; klar blick hvilade på Herrman;. ;