Dagens Nyheter – 10 maj 1867, sida 3

Hvarjehangs yheter. För 100 är sedan. Åren 1766 och 1767 var fattigdomen och mnäringslösheten så stor i åtskilliga delar af riket, — en följd af de vid riksdagen beslutade förändringar i allmänna hushållningens grunder — att t: ex. i Ystad en stor del af -borgerskapet .måste göra cession, och de fleste saknade tillgång att -erlägga sina krönoutskylder. Man pantade väl deras lösa egendom och sedan deras hus; men dessa effekter saknade köpare och magistraten visste slutligen ingen annan utväg, än atter: bjuda sjelfva varorna åt kronan. En afstadens borgare uppfann då ett medel att betala sin gäld, som kammarkollegium, i sin berättelsestill rege ingen om landets tillstånd af den 18 okto:ber 1768 omförmäler sålunda: Pil bevis åf en där (i Ystad) öfverhanden tagande penningebrist och fattigdom, anförer magistraten, huruledes en handlande i staden; som blef af sine borge närer -antastad, och kunde omöjligen; hvarken på auktion eller på annat sätt, få sin fasta egendom försåld, skal, till undvikande af svårare påföljder, varit nödsakad att nedrifva sit Hus samt försälja korsverket, murteglet, fönster och annat till kreditorernas förnöjande, och at en annan gjort samma försök, hvilket likväl genom magistratens förbud blifvit förekommeta. Den man, som nöden tvang till en sådan bedröflig utväg, var Likväl ingen af det ringa och fattiga borgerskapet, utan en af de större handlande, Peter Bååth, och huset som han nedref var beläget vid Vestergatan: Så pudrar mar folk. Det varen gång en ung bondedräng, som begaf sig ut i giljare-ärender. Han styrde sina steg till en liten bondgård, hvars innevånare Jefde i det yttersta armod, men då de fingo se den unge; raske drängen träda inom stugadörren, sökte de på allt sätt att ställa sig så, som om de hade varit i riktigt goda omständigheter. Mannen hade just nyss fått en ny ärm i sin tröja. Sitt ner! sade han till friaren — men det är så dammigt här öfverallt, och så gick han ikring och gned och dammade bord och bänkar med den nya tröjärmen; den andra ärmen böll han på ryggen. Hustrun hade fått en ny sko;med den fot, hvarpå den nya skon satt, sparkatle och sköt hon på säten och stolar: DPet står så mycket i vägen; bär är så skräpigt, sade hon. Derefter ropade de på dottern att hon skulle komma och städa. Hon hade fått ett nytt hufvudkläde; derför stack hon blott in hufvudet genom dörren och nickade åt alla sidor. Jag kan inte biona att vara öfverallt! sade hon. Nog hade den friaren kommit in i en valburgen slägt! Annekterade lakan. I ett bref till norska Aftenbladet berättas följande historia om en nordschleswig-bonde och domaren i trakten: Bonden inträder häftigt till den senare och säger: aJag skulle så gerna vilja bedja eder att bjelpa mig att återfå mina lakan, som blifvit annekterade för mig. Domaren, en hr Rosen, som före kriget var ansälld i den holsteinska ministeren i Köpenhamn, sprang ursinnig upp mot bonden och frågade honom, hvad han mevade med ordet sannekteradec, men får det lugna svaret: Jo, i fordna dagar kallade visådant der för stöld, men nu skall det ju heta annektion, och det gör mig detsamma, hvad man kallar det, bara jag får igen mina läkän.e Med denna förklariog måste domaren låta sig nöja. i