Dagens Nyheter – 10 maj 1867, sida 2

På en bänk i hörnet vid spiseln var tillredd en bädd, och der låg en gammal qvinna; som dock nu hade satt sig upp och med sammanknäppta händer blickade framför sig: Vid hennes fötter satt en halfvuxen gosse: Båda sågo upp på den inträdande och gossen reste sig likekom bonden: Mannen, som var föremål för dessa vördnadsbetygelser; tycktes, att döma af hans yttre, i alla afseenden vara dem värd. Hans hållning var både stolt och ädel; och han bar sitt hufvud med lugn värdighet. Hans anletsdrag voro regelbundna; men uttrycket var hårdt och nästan vildt, när de stora djupblå ögonen sköto blixtar under sina buskiga bryn. Nu var hans öga vildt, och ett drag liksom af vemod spred sig öfver hans anlete, när han nalkades den gamla qvinnan. — Det var ett kerlatag, mor Märta — sade han — Gud signe den raske svennen. Han är af Belgstings folk. ooo— Guds moder och St; Erik beskydde honom — genmälte gumman. : — Jag tänkte vi skulle hafva konom här vid det här laget. Det vore godt att höra ett:ord från den ädle Engelbrekt, innan vi gripa verket an: — Och du Elof i Hamre, fortsatte han -— du kan snart taga gamle Belgsting i hand, vi äro som tvenne ekar i dalen utan grenar och utan löf, men fogden skrattar i sitt skägg på Borganäs. Hvar äro nu kungens bref och hans nådiga löften. Tager det för ingen misstanke, står det i kungens eget bref, då han ej kunde bekräfta våra privilegier, eftersom han då icke hade några af riksens råd hos sig; tager det