Dagens Nyheter – 10 maj 1867, sida 2

nen, som nu samlas hit till Skjulsboklack i natt; om icke Belgsting blir vald till våran höfvidsman. Den väldige mannen tryckte vid dessa ord krampaktigt stafven i sin hand, och en ljungeldsblick sköt fram ur hans mörka öga: — Belgsting, dalarnes höfvidsman — eftersade han långsamt den lugne bondens ord. — Sådant går talet här söderut — fortsatte bonden — du är bergsknaper och af gammalt frälse, du är man att föra oss an il striden ::: Icke vet jag, hvad männen från Siljanssocknarne säga dertill, men nog känna de dig lika och godt som vi härnere. — Än Engelbrekt då? — frågade Belgsting såg skarpt på bonden: — Engelbrekt lärer väl icke säga nej till vårt val — fortsatte denne — han är mäkta ansedd; men han bar aldrig uppträdt bland oss; och knappast lärer han dock i anseende kunna förliknas med Belgsting. Den stolte mannen lät vid dessa ord sitt hufvud sjunka; Hans öga blickade oaflåtligt på glöden i den till hälften nedbrunna brasan; medan hans venstra hand omfattade pålyxan som satt instucken inom den breda lädergördeln om hans lif: Tystnaden, som nu inträdde, afbröts af dörrens öppnande. En ung man visade sig der; men den breda skuggan af mannen, som stod framför spiseln; gjorde att man icke genast kunde urskilja hans anletsdrag: Knappt bade ban dock tagit ett par steg fram på golfvet, förr än både bonden och den sjuka utropade: — Herrman! (Forts.)