Dagens Nyheter – 9 maj 1867, sida 3

förhållande till . egarinnans förmögenhetsvilkor, är ett öfverdådigt bihang till hårmassan, hvilket tillhör nyare tiden. Under alra sista tiden ha energiska försök blifvit gjorda att afskaffa dessa löjliga falska hårbundtar, enär nemligen en markisinna och en grefvinna härom dagen visade sig med deras eget hår hängande nedåt ryggen . och dessutom utan smink,.edans toute la sincerit de leur opulence et de leurs teintes naÅ turelless, som en fashionabel tidning uttrycker sig. Ett litet kokett; svart fladdrande flor, som sitter åt under näsan, som nu, då det blifver I varmt, påminner om en munkorg, fullbordar hufvudprydnaden på de flesta pariserdamerna. Der finnas många, — tyvärr de flesta — som anse det vara nödvändigt att förstöra de af naturen friska och ungdomliga ansigtena med hela lager af smink. Frisören, som spelar en så stor Jrol här inom alla stånd; drager försorg om håret, Joch honom ensamt tillkommer äran för dessa vidunderliga koiffurer i alla schatteringar, som man ser rundtomkring sig; men sjelfva ansigtets behandling är öfverlemnad åt damen; och derföre äro målningarne äfven af olika värde; Denna dagliga sminkprocess, som med ett teckniskt uttryck kallas Maquillagec, är ett studium i och för sig och upptager en icke ringa tid af förmiddags toiletten. Först ingnides ansigtet med ett tunnt lag af cold cream, som genast åter borttorkas med en handduk, så att skinnet endast är nog fuktigt för att kunna mottaga och fasthålla den derpå följande grundläggningen med poudre de riz. Kindernas rodnad anbringas derpå, ögönen göras medelst tusch stora, svärmiska, simmande, drömmande, småleende eller utföras i hvilken annau karekter som helst. De små skönhetsfläckarne mouches — apliceras samtidigt af mera öfverdådiga damer, och om vederbörande önska gifva ansigtet en lindrigt blaserad och intressant anstrykning, så doppas pekfingret i blå färg och strykes under ögonen. När derpå läpparne blifvit uppfriskade med rödt, så är ansigtet färdigt. Nu bör man långt ifrån tro, att det endast är en viss klass damer som stå mycket lågt på samhällets trappor, hvilka nedlåta sig till dessa orimliga och för skönheten förstörande öfningar i den ädla målarekonsten. Hos de förnämsta damerna i Paris; hos damer, hvilka både på grund af rang, ställning och personlighet intaga de högsta platserna, finner man detsamma, och endast borgareklassen urdviker dessa narraktigheter. Manien att göra sig blond har nu förlorat sig något, och den aristokratiska verldens damer skicka icke nu mera så ofta efter Cora-poudre, så kalladt efter den namnkunniga Cora Pearl, den första som införde blondt hår. Det finhs en gammal engelsk filosof, som på ett ställe. utbryter i förtrytsam förvåning öfver att se vår tids förnäma damer, berömda skönheter och modets drottningar kläda sig så, att det nästan är omöjligt att skilja dem från de qvinnör, med hvilka de så ogerna vilja förvexlas. Det var en tid, då det var annorlundal säger han. Samme filosof skulle blott tillbringa en stund i expositionen så skulle han få ämne till en mängd liknande betraktelser. I samma. förhållande som damernas drägter förknappats af modet, ha äfven berrarnes blifvit trängre — åtminstone den del af dem, som motsvarar nedra delen af en klädning —, och den dag skall snart åter randas, då ett ungt lejon kommer att hota sin skräddare med att skicka tillbaka benkläderna, såvida han genast kan draga dem på. Om en pariserdam behöfver mindre än tvenne timmar för att draga på sig ett par handskar; finner hon dem afskyvärdt stora, och redan nu åtgå åtskilliga minuter för herrarne för att kunna komma i benkläderna. Hattarne ha likaledes blifvit mindre och äro ungefär endast hälften så höga som förra året; rocken bibehåller ännu sin allt utom prydliga korthet; men värst af allt; modfärgerna äro utsökt smaklösa och frånstötande, Såvida icke en äkta gandin föredrager att hafva en uppsättning kläder af en och samma färg, så bör hans rock vara smutsgrön, hans väst rödaktig, hans halsduk t ex. afstickande gul och hans benkläder obehagligt skärande blå. Den mest sökta färgen är den grönaktiga, och man ser massor af unga lejon, hvilkas drägt ovilkorligen ingifver den föreställningen, att en eller annan jätte har fattat dem i håret och doppat dem i ett fat illa tillagad spenat.