Dagens Nyheter – 9 maj 1867, sida 2

fram utefter elfven och pinade sig in mellan dalsänkningarna och bergss krefvorna, och röt liksom af ilska öfver det motstånd den rönte, innan den hade der samlat sina jättekrafter för att pressa sig fram till den stora slättbygden kring elfven i Tuna; Gustafs och Skedezi socknar. De höga furorna böjde sig suckande i brottkampen med den väldige; och regnet öste ned. Häftigast tjöt stormen mot de höga bergens väggar, der drog också skogen de djupaste suckarne. Derföre kämpades också den vildaste striden vid Skjulsboklack, det högsta berget i Hedemora socken; På en smal gångstig; som slingrade sig fram vid foten af berget, vandrade en man, som oaktadt stormen och regnet icke tycktes göra sig brådtom eller det ringaste påskynda sina steg. Hans gång var fast och säker, och han hade i handen en lång staf; med hvilken han emellanåt röjde sig väg mellan träden: Han följde gångstigen framåt, men dröjde och tycktes ogerna skilja sig från den sidan af berget; der stormen brottades med de höga träden, då stigen förde honom mera åt norr och åt bergets läsida: Der den tyste vandraren stannat stötte en annan gångstig till den, hvilken han vandrat fram; och från denna hördes lätta; tassande steg. Mannen tycktes icke lägga märke dertill; antingen han nu var så upptagen af stormens väldiga ringdans; som han dock mera kände än såg; eller hans tankar sysselsattes med ämnen; hvilka gjorde honom känslolös för allt, för naturens raseri; lika mycket som för hennes smek: De tassande; man skulle nästan kunna säga ljudlösa stegen voro honom helt nära; då han