Dagens Nyheter – 9 maj 1867, sida 2

böjde sin staf och lät den beskrifva en krets öfver sitt hufvud; som om han stått ansigte mot ansigte med sin dödsfiende och velat gifva honom hans bane: Slaget föll också, men det var en gren af en lutande tall; somdet drabbade; och fast grenen var armstjock föll den brakande till marken: — Aj, aj — hördes då en pipande stämma vid sidan af mannen — det slaget vore ej godt att råka ut för. Jag känner ej mången med sådan kraft i armen, och som jag vet är det endast en; som brukar roa sig med slikt i sådant vargaväder som nu, och det är gamle Belgsting. — Ha-ha, det är ett riktigt Belgsting-väder i qväll — sade mannen och vände sig åt sidan mot talaren. — Men hör Belgsting rätt, så är det Mårten Skrifvare; som nu stött på honom. Och minst väntade jag att träffa dig på denna stig i qväll, Mårten. — Icke heller jag dig; fader Belgsting! — Det var ett ondt möte, det sista oss emellan: Det var ett väder som i dag; och inom följande morgon hade plogen sväljt Belgstings gård med allt hvad deruti var. Det är tio år sedan dess; men du ser att jag har godt minne, Mårten, Å — Men fast skyfallet sköljde bort din gård; var dock Belgsting alltjemt den rike Belgsting, som skodde sina hästar med silfverskor.-... . — Mårten — röt mannen och hans väldiga hand föll med sådan tyngd på den bredvidstående, att denne segnade till marken. — Mårten; tala ej ett ord om den saken: Det är för alltid förbi med den rike Belgsting! (Forts;