Dagens Nyheter – 9 maj 1867, sida 1

fruntimmernas välbefinnande, och de voro ovana vid en så mödosam färd. Härpå svarade grefven i sin ordning intet; och så fortgick färden en stund under ömsesidig tystnad. Emellertid. närmade man sig Westerby och deu i närheten liggande sjön Wiggen. Här stötte en sidoväg, kommande från de österut belägna byarna, till stora. landsvägen. Genom en utbuggning i skogen kunde man se ett godt stycke öfver denna sidoväg. Fogden höll några ögonblick inne sin häst på detta ställe och lät blicken långsamt spana utefter den nämnda aftagsvägen. Der syntes dock intet märkligt. Endast vinden; som något. tilltagit sedan morgonen; rullade upp. några små dammoln; och ett par kråkor flögo tungt emot sjön. Om det nu var dammolnen eller kråkorna; som väckte fogdens belåtenhet; är svårt att säga, men när han vände sig om mot grefven, var hans anlete idel solsken. — En bherrlig morgon, riktigt herrlig morgon — utropade han. — Och det märker ni nu först, fogde? — sporde grefven: — . — Förlåt min tankspriddhet — fortsatte fogden, medan både han och grefven satte här starne i starkare fart — förlåt om. jag. derigenom på något sätt felat i uppmärksamhet mot min ärade gäst, jag, vill ej. förneka, att bergsmannens bud: och de ord:han lät undfalla: sig; emot. min. vilja dragit min tanke öfver till allvarsammare ämnen, än som rätteligen höfves.eder följeslagare. Dock. räknar, jag: på; att en herre med eder erfarenhet skall finna allt detta ursäktligt.