Dagens Nyheter – 8 maj 1867, sida 3

en O(lScH TEE Bref från Wikbolandet. Den 4 maj. Den sex månaders långa vintern synes nu ändtligen med stora steg gå sin undergång till mötes. Den har varit fördelaktig för bönderna, svm från Kolmården, öfver den starkt tillfrusnå Bråviken, kunnat med lätthet hemföra sina skogsprodukter, hvilka eljest vanligen med stora kostnader och besvär måst hemtas landvägen, som är 3 å 4 mil, Hvaremot det blott är 1 mil öfver sjön; men vintern har, å andrå sidan, varit svår för de fattiga backstugusittarne, hvilka på många ställen haft intet att elda med och litet att äta. Många af dem hafva också nödgats tillgripa tiggarstafven, — ett förhållande, som här på orten är sällsynt, emedan folket i allmänhet är välbergadt. Många olyckshändelser hafva under vinterns lopp inträffat, hvaraf jag vill berätta några, såsom en följd af kölden och det ofta repeterade yr vädret. En åldrig veteran bebodde en gammal murken koja på Igelsta egor i Häradshammars socken. Han hade förlorat det ena benet i slaget vid Leipzig 1813; i sin stuga hade han nu bott sedan 1835, då han med hustru och en son ditflyttade. Hustrun dog i koleran 1853, och sonen är anställd som sergeant vid lifgrenadierregementet i Linköping. Gubben Kar försörjt sig med skolagninug och borstbindning och kunde aldrig förmås ått taga emot ett öre mer, än hvad han begärde för sina arbeten. Han vandrade omkring i trakten och mottog beställningar, dem han sjelf hembar. I början af mars saknades dock gubben, och sedan man på några dagar ej sett till honom, gjordes en påhelsning i stugan; den befanns öde och tom. Man trodde då att han linkat af ända till Linköping för att helsa på sonen, och dervid fick det bero. Men gubben var och förblef borta, till stor afsaknad för barn och ungdom, som med stort nöje hörde honom berätta om sina krigiska mandater under de båda sista Gustafvernas fälttåg och under Carl Johans expeditioner i Tyskland och Norge 1813—14. För några dagar sedan påträffades dock liket efter krigsmannen, som ålltså kämpat ut, äfven mot sin svåraste fiende: fattigdomen. Han fanns af en torpare liggande vid en gärdesgård, der han sannolikt blifvit ihjälfrusen och öfversnöad under den svåra snöstormen i början af mars. I Ö. Husby socken, ett stycke från landsvägen, hittades också för några dagar sedan liket af en död mansperson, som troligen likaledes frusit ibjel. I ränseln, som han hade under hufvudet, inhemtades att han varit hattmakare-gesäll, hetat P. L. Laus och var hemma i Skåne. Man erinfår sig nu att mannen varit inne hos en förmögen bonde, J. A—n i Hageby, den 25 februari och bedt om nattqvarter, men blifvit nekad detta; och är det troligt, att han i mörkret och snöyran ej kunnat komma längre, utan blifvit liggande och frusit ihjäl. I nämnde socken, på Mauritzholmsgodset, har en torparedräng frusit båda fötterna af sig och blir i all sin tid Krympling. Han skickades af inspektoren en dag i februari med ett par oxar öfver sjön till Kolmården för att hemtå ett lass timmer. Ynglingen beklagade sig öfver den stränga kölden, att han hade slitet på sig o.s.v. Fogden tyckte dock ätt han kunde aspringa sig varm. Följden af resan blef dock den, att han förkylde fötterna, så att stöflarne måste skäras af. Det kom kallbrand i fötterna, och de måste amputeras på länslasårettet i Linköping. Händelsen är sorglig nog, men blir det ännu mer, då man betänker, att den olycklige har en gammal orklös mor, h7ars enda stöd han var, och att han skötte torpet sedan fadren för tre år sedan dog. Det synes som de bevekande omständigheterna kunna skaffa gumman fördelen att få bo qvar vid torpet, men hon blef derifrån uppsagd och måste flytta den 24 april, hvadan såväl hon som sonen, den olycklige krymplingen, lära komma att falla fattigvården till last. Wikbolänning.