Dagens Nyheter – 8 maj 1867, sida 1

blick, men hvart och ett af dem liksom brände honom. — Säg mig nu; Elof! — afbröt han tyst naden och pekade på den döde ynglingen — huru har detta tillgått? : — Fogdens ryttare — svarade bonden — kommo tidigt i morse, de skulle hafva foder till fogdens hästar, qvinnfolken skulle draga lassen; gamla Märta, sjuk och eländig som hon var, drogs ur sängen och spändes med hugg oci slag för åkdonet; pojken der satte sig emot och ville rycka den sjuka från knektarne, och då. .:: Svennen störtade vid denna enkla berättelse på knä vid den döde, aftorkade varsamt blodet från hans sönderklufna panna och hviskade några ohörbara ord, i det han riktade blicken mot höjden. Den gamle bonden förstod godt meningen dermed, och detta deltagande mjukade liksom upp honom; han for med afvigsidan af sin senfulla hand öfver ögonen och vände sig bort: Men svennen lyftade ynglingen från marken och bar honom in i den närmast stående stugan. Utkommen vände han sig åter till bonden. — Nu; fader Elof, nu skola vi med krvaft drifva döden bort från kungsvägen; det är ett arbete som höfves oss! Men jag vill göra, hvad din son började, jag skall rädda Märta, ejer också skall du se mig liksom din siste son ett lik innan solen rinner ned i skogen, Säg mig nu blott, hvilken Väg togo bör elsdrängarna? — I det arbetet följer dig Elof; , och solen skall ej se honom lefvande läng ; än dig, så