Dagens Nyheter – 7 maj 1867, sida 2

tystnad, hvarunder han blickat omkring sig, liksom granskande sina tolf ryttare, der de höllo på något afstånd vid sidan af grefvens. Derefter tillade han liksom för sig sjelf — den vildfogeln känner vingarna växa, men Jösse Eriksson är väl man att stäcka dem! — Men nu; med eder tillåtelse, herr grefve — återtog han högt — torde det vara tid att fortsätta färden: Innan sena qvällen lärer ni ändå ej få se röken från kopparhyttorna på berget: Grefven vände sig till fru Richissa; och då hon förklarade sig önska fortsätta resan, bröt man upp i sakta skridt;De kunde hafva ridit en hundra famnar; då buskarna vid sidan af vägen delade sig, och en lång mörk figur kröp upp på vägen. Han var klädd i en svartbrun munkkåpa, sådan som dominikanermunkarne brukades XKapuschongen var djupt neddragen öfver hufvudet, men ett långt gråsprängt skägg böljade för vinden framför bröstet: Han stod länge och såg efter de bortridande; men så aflägsnade äfven hän sig åt samma håll som Engelbrekts budbärare: Herrman Berman ilade framåt allt hvad hans häst förmådde springa: Målet för hans häftiga ridt var dock icke uteslutande att framföra den sorgliga underrättelsen om fogdens grymhet: 1 den öfverretning, hvari hans sinne nu befann sig, hade hän; när han hörde; hvarom fråga var; blixtsnabbt fattat det beslut att om möjligt undanrycka fogden det offer, som nu enligt hans egen utsago släpades till Borganäs. Lars Olssons hustru; mor Märta; bodde efter