Dagens Nyheter – 7 maj 1867, sida 2

RR ynglingen närmade sig grefven och i det han vördnadsfullt lyfte på hatten förklarade sig vilja följa den aftagsväg, hvilken just här ledde från stora landsvägen; emedan den skulle vara genare för honom: ! — Jag har hört mycket talas om din herre; den ädle bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson — sade grefven — och jag hoppas, när jag nu kommer uppåt berget; få sjelf se och lära känna honom. För emellertid till honom en helsning från grefve Hans. j — Och min helsning, tillade Jösse Eriksson — lärer jag ej behöfva upprepa; jag menar, du har förnummit den med både ögon och öron; — Som ni säger; fogde, jag har förnummit eder helsning med både ögom och öron, och väl hade varit om måttet icke fått denna råga: Det sköt en blixt af harm och afsky vid dessa ord ur ynglingens ögon. Fogden ville svara på hans dunkla tillmäle; men svennen gaf sin häst sporrarna; och han tycktes flyga utefter den smala sidovägen, tills en krökning af densamma bortskymde honom; De qvinliga resenärerna följde med ögonen den raske ryttaren; så länge han var skönjbar; och det är svårt att säga; hvilkenderas blickar, den gamlas eller den ungas; i detta ögonblick voro varmast: Men båda förde samtidigt sina händer tillsammans och deras läppar hviskade något; sannolikt en bön. Så otroligt det än vid lugnare besinning skulle hafva förefallit dem; tänkte i detta ögonblick båda på samma sak — mor Märthas räddning genom den raske svennen. — Jag tror; han vågar hota, den galna pojken! — utbröt fogden efter några ögonblicks