Dagens Nyheter – 6 maj 1867, sida 3

nu, smekt af den ljumma vårvinden och omgifvet af den mjuka hermelinsfodrade flöjelshufvan, påminte om lifvets ljufvaste och skönaste sida: Derute på sjön vid Jätturvallen och i salen på Borganäs hade andra saker upptagit svennens sinne. Här under vägen från borgen, medan hans tankar voro mer än vanligt ryckta ifrån det allmänna onda till hans enskildta, här var han mera tillgänglig för åsynen af den sköna flickan. Hon liknade en underskön blomma midt: i vittern; det förekom honom som om nattens mörker brustit omkring honom och en liten fläck af himlen blickat emot honom ur hennes öga. — Du dröjde länge; fader — sade hon och såg så innerligt godt på den gamle mannen — jag var i beråd att rida tillbaka till borgen: — Huru, mitt barn! — 8Se så, inga förebråelser nu: Ser du; fader; jag har något på hjertat; som jag ville bedja fogden om, och jag får ingen ro; förr än det är gjordt::: — Nå väl, kära barn; din begäran fordrar väl ej så långa omvägar; känner jag dig rätt, så brukar du gå rakt på saken. :. — I alla vanliga fall är det som du säger; men nuU.:s — Nu? — Du gör mig nyfiken, flicka; hvad har nu inträffat, går ej din Näst som ett lam? — Ack jo, min Mjölkhvit är den bästa bland gångare. : . Nej, nej; derom är det na icke frågan. Och hon lutade tankfull sitt hufvud ned mot Mjölkhvits bögburna hals: — 8e der kommer nu den du önskar tala vid — jag hoppas att din bön skall lätt och snart beviljas: