Dagens Nyheter – 6 maj 1867, sida 2

på något afstånd se, hvar grefvens dotter och fru Richissa samt den öfriga ryttareskaran i sagta mak redo fram på vägen. De hade grefvens tillstyrkan ridit förut, åtföljda af Jösse Eriksson. Grefven ansåg sig kunna handla med mera hopp om framgång, i händelse hans mel lankomst behöfdes; om han icke besvärades af den myndige öfverfogdens närvaro. Och väl var det en inre tillfredsställelse öfver den goda utgången af denna lyckliga ingifvelse, som nu låg söm ett blidt solsken öfver hans allvarliga men ädla anletsdrag. Hvad som sysselsatte den unge MHerrman Bermans tankar är lätt att inse. Annu glödde hang kind af harm, ännu hade icke vredeflamman brunnit ut i hans öga. Öch det vär icke flämman af en ögonblickligt uppbrusande vrede; utan det var det frambrytande tecknet af en under åratal närd hämdlust, som först nu slog ut i full låga. Det var den första vårdkasen; som tändes på bergets topp; tillkännagifvande för vän och ovän, att örlig var för handen: Men det var något utom de allmänna räkenskaperna föröfvadt våld och godtycke; -— räkenskaper, hvilkas brister, när redogörelsens dag en gång kom; skulle fälla sin man, och hvilka kräfde handling af hvarje rättsinnad svensk man; — det var något utom dem, som kom ynglingens barm att svalla högre och färgade hans kind i blod, det vat de hånande slutorden af den fege utlänningen: anspelningen på hans fader, ; Herrman Berman var uppfödd hos Engelbrekt och Hade Under hela sin uppväxt varit omgifven af den trognaste vård från bergsmannens och dennes hustrus sida. Men han bar