Dagens Nyheter – 6 maj 1867, sida 2

fästet, och just som ett den besinningslösa vredens ord sväfvade på hans läppar, lade sig en annan hand på hans skuldra, och följande ord uttalades i hans öra — — Stör ej friden i konungens borg! — Herrman såg åt sidan; och ett par allvarliga, men genomgoda ögon mötte hans: Det var grefve Hans af Eversten. Men hans vänliga blick blef mörk och hotande; när han flyttade den från den uppretade svennen och på Johan : Wale; — Här måtte tilldraga sig svåra saker; eftersom ni; fogde; inom er egen borg kän bringa en fredlig budbärare till glömska af sig sjelf och sin konung? — Adle grefve — svarade den tilltalade — ynglingen der är som bönderna här i lahdet; hvilkas ärende han går; Han vet knappt att skilja på hvad som höfves utdersåten och hvad som är konungens rättighet. Medan han talade närmade han sig dörren till badstugan och lät den liksom oafsigtligt svänga om på sina gångjern; så att den föll igen: Huru väl beräknad denna rörelse än var, hade dock grefvens blick redan förekommit fogden. Den instängda röken Hade också hunnit skingra sig så mycket; att grefven från den plats; der han stod; kunde se benen af det närmast dörren hängande liket. Utan att låtsa om fogdens åtgärd att släta till dörren, gick han fram och fyckte wpp densamma; men för häftigt tillbaka, när han såg då fem halfbrända liken; i — Detta är då den helsning, som den unge mannen skall föra till sin Herre från Kofiängens fogde? — frågade han.