Dagens Nyheter – 6 maj 1867, sida 1

Dem kärlek : för freden, som nu visar sig hös nästan. alla, civiliserade. nationer; och isynnerhet hos. Fransmän och Tyskar, är i vår tanke en mycket. glädjande företeelse; som .ger tillkänna , att folken äro. stadde i en sannt. sedlig utveckling; Dock: våga vi.icke hoppas att.denna goda anda : skall blifva fruktbärande;.så länge man ännu i allmänhet icke har. klart för sig hvar segrar böra vinnas, och hvilka segrar. äro verkligen: eftersträfvansvärda... ; Folkens, fredskärlek ; utgör icke den rtingaste garanti för ett lugnt fortskridande på kulturens väg, så länge staternas. ledning är anförtrodd åt. personer, som sätta en ära i att tvertemot folkens vilja kunna föra krig. Vidare förlorar naturligtvig folkviljan helt:och :hållet sitt-moraliska inflytande, så länge folken glädjas och jubla; då. de krig, deras: herrskare på eget bevåg . tillställt, gå: lyckligt. Om:.samme man, som kraftigt talat och skrifvit för fredens bibehållande, efter. en vunnen seger instämmer i det. allmänna jublet, kan man ju med skäl. antaga att hän är politiskt feg.. Icke den som säger: freden är mig ,kärare. än kriget; utan den; hvars grundsats är: freden är: att föredraga framför segern; kan blifva en verklig befordrare af civilisationens framgång. Först när folkens kärlek för freden blir så stor; att de icke vilja inlåta sig i krig; äfven om de på förhand med säkerhet veta-attide skola segra, först då kan deras vilja blifva den bestämmande: Likasom endast det menskliga samhälle kan. kallas civiliseradt, hvari den svagaste — barnet; gubben och den: sjuke — är betryggad mot den starkares våld, likaså måste, när en