Dagens Nyheter – 4 maj 1867, sida 2

Johan Wale gick förut. Det var märkligt att se; huru beredvillig han var att visa Engelbrekts budbärare det öde, som drabbat de fem bondemännen. En mängd af fogdens knektar sällade sig äfven till de båda männen, och månget mustigt smädeord om bönderna flög förbi Herrmans öron: Fogden iakttog sjelf tystnad, men på minspelet i hans ansigte liksom på de spetsiga blickar; hvarmed han litet emellan betraktade sin följeslagare, syntes det, som om han med nöje hört sina underordnades grofva skämt: Det fordrades hardt nära öfvermensklig ansträngning för den ungemannen att förblifva herre öfver sig sjelf. Nu stannade fogden framför en liten dörr, och på hans vink gick en af knektarne fram och öppnade den: En förfärlig stank och rök strömmade de ankommande till mötes från det öppnade rummet: — Stig in, Herrman Berman — yttrade nu fogden och log så hemskt dervid — stig in och se; hvad Jösse Eriksson låter eder berätta för Engelbrekt: Herrman lutade sig ned för att se in irummet, men han drog sig smabbt tillbaka: Det behöfdes blott ett kort ögonblick för att se hvad som fanns derinne i rummet. Det var en mindre byggnad; som tycktes ämnad till slottets badstu; På jernkrokar i taket voro upphängda liken af fem män. Deras!kläder voro halfbrända och de nakna kropparna nästan svartbrända; som om de varit utsatta för en sakta stekande eld: Under deras fötter kunde man också se spåren af den eld; som der varit uppgjord: