Dagens Nyheter – 4 maj 1867, sida 1

— Att; enligt hvad ni sjelf säger, han har ginare väg till kungen; än bonden! — Han aktar då sjelf draga till kungen och föra de fem böndernas talan? — Spörj honom sjelf derom; fogde; men nu torde det vara på tiden; att ni säger mig hvad svar jag får medföra från eder: i Jösse Brikssons ständigt breda mun gaf i detta ögonblick ett uttryck åt hans ansigte, som gjorde dess nedre del öfyerensstämmande med dess öfre. Det var vidrigt att se på, detta ansigte: — Hvad de fem männen beträffar — sade han — så är det vid det här laget väl bestäldt med dem. Du skall sjelf få se det, när du drager härifrån, och så kan du bäst återföra mitt svar till Engelbrekt. Svennen såg med en frågande min på fogden, och det var som om hans kind bleknat, när han såg dennes vidriga leende och lömska blick; En blist af vrede ljungade ur hans öga och han grep ofrivilligt med venstra handen om fästet till det korta svärd, som hängde i bältet vid sidan. i — För sent? — var det enda, han kunde frampressa öfver sina läppar. — Som du säger, för sent — Var fogdens iskalla svar — och du kan tillägga den heleningen från fogden öfver Westmanland och Dalarna, att han gerna såge sig för framtiden befriad från sådana bud, som du i dag medfört från Engelbrekt. Dervid vände sig fogden åt andra sidan af rummet: Svennen tycktes kämpa en svår kamp med sig sjelf, Det såg ut som om han velat slunga