Dagens Nyheter – 4 maj 1867, sida 1

som om hon måst anstränga sig för att iakttaga et skenbart lugn. Mannen bär en sventjenares drägt, men tyget i hans rock var finare och spännet i det gula lifbältet af elghud var af rent silfver. Man kunde taga honom för en, som sjelf egde gård och grund, för hvilken han ämnade rida som väpnare eller sven af vapen, som det hette, när tiden dertill var inne: — Ditt namn, ungersven, och hvad ärende medförer du? — sporde med en myndig ton Jösse Eriksson, hvars ögonstenar knappt syn-. tes; der de rullade fram och åter under de yfviga ögonbrynen. — Herrman Berman är mitt namn — svarade svennen med en välklingande stämma — och jag kommer i Engelbrekt Engelbrektssons ärende! — Godt, hvad vill den ärlige bergsmannen? — Han låter helsa er och bedja om uppskof med domen öfver de fem bönderna från Svärdsjö. Som ni väl vet ha de svåra åren och de tunga skatterna gjort dem till tiggare, från att vara välmående män; de hafva hustrur och barn; om de ryckas bort, skola barnen svälta till döds :... Engelbrekt beder eder låta anstå med domen, tills konungen fått kännedom om saken . :. — Konungen, och alltid konungen — afbröt honom Jösse Eriksson, och slog sin knutna band i ekbordet framför sig — skall det då aldrig blifva klart för dessa bönder; att konungen icke är deras konung, utan ridderskapets och frälsets, och att de hundarne skola lyda sina herrar och vara deras undersåter! — Det är en främmande lära för oss sven