bland de mänga äläriga plagseder och bruk, som så att säga vuxit in i den svenska allmogens lf och i dess begrepp nästan antagit karakteren af högtider, är äfven firandet af valborgsmessoaftonen, eller den sista april; För närvarande har denna folkfest ingen annan betydelse än den af en blott plägsed; såvida man ej kan lägga den meningen deri, att allmogen vill på den dagen å båle bränna de sista lemningarne .af den seglifvade vintern oöh genom lusteldar helsa sommaren välkommen till nordens bygder. Det bänder dock, mumera alltför ofta, att vintern kräktar in en del af maj, och man kan derför ej hålla så strängt på denna mening. Vi lemna -:derföre gissningarnas område i detta afseende och vilja endast nämna några ord om festen, sådan den för närvarande firas; den är i och för sig tillräckligt egendomlig och pittoresk, för att förtjena åtminstone ett försök till en beskrifning. Vi anhålla att få föra våra läsare till evt af de sydligaste utsprången af Karlskogabergen, till Ullviklinten; som står der; väderbiten; kal i Ihjessan och mörk i synen; och blickar öfver vida trakter; För att ha riktigt nöje af Valborgsmessaftonen måste man skaffa sig en vidsträckt utsigt. Ullviklinten erbjuder en sådan. Från dess topp ser man Nerikes stora bördiga slätt; Hjelmardalen; utbredd nedanför sina föt-, ter. Längst åt öster ha vi Hjelmaren; bortom Ihvilken södermanlandsstranden höjer sig och blånar bort vid horisonten; söderut har blicken fritt spelrum ända inemot östgötagränsen och åt vester se vi huru Karlskogabergen; i långsamma, skogklädda sluttningar; derifrån här och hvar en spiralformig rökpelare låter oss ana ett mny-, bygge eller en kolmila, sänka sig sed till den odlade slätten. Bakom oss, d. w. s åt norr, se viett minnesmärke från sekler; dem ingen historia -minnes; nemligen ett rullstensfält högt uppe på bergåsen. Det berättar för oss om en tid, då verldshafvet sträckte sitt välde ända hit upp, då dess böljor bröto sig mot Ullviklinten, der vi stå, såsom kanske möt en undervattensklippa, och då hafsdjupets tystrad och hemlighetsfulla lugn rådde; der nu om sommaren skördens gröna vågor svälla nerei dalen; För att få ett begrepp om vidden af den utsigt; som Ullviklinten erbjuder, behöfver man endast räkna :de derifrån synliga kyrkorna; deras antal är 11; och är luften riktigt klar kan man: se 18. Redan en åtta eller fjorton dagar förut bör jar ubgdomen i :de närbelägna byarna att göra sina förberedelser till valborgsmessaftonene firande på Ullviklinten; ty att den dertill af ålder varit begagnad faller af eig sjelft: Mar släpar: dit upp högar af ris och vindfällen, man samlar flogbränder och torrved och man skaffar sig några toma tjärtunnor, fyller dem med kåda eller torrvedsstubbar och sätter upp dem på stöttor eller stänger. Detta är ett arbete der ingen är husbonde :eller dräng, der snart sagdt ingen är för gammal eller för ung och ingens kraft för svag att draga ett strå till stacken, d. v. s. en qvist till den blifvande brasan: Och! ingen; som vill värma sig vid och hurra-omkrivg valborgsmesselden,; undardrager sig heller ätt bjelpa till. — Vi skola väl värma upp Klintgubbens förfrus na skalle äfven i såra — säger en. — dNaturligtvis! :— ropa alla, ochså draga de i väg under sång . och skämt föratt börja arbetet. I landtfolkets lif finnes det diten eller ingen omvexling, utom hvad de olika göromålen serbjuda; träl och arbete ärdetxdenena dagen som den andra; och detta folk har-glädje nog, när det utan för svåra bekymmer kan äta sitt dagliga bröd. Det vär derföre helt naturligt att ållas — Åtminstone de ungas — tankar äro åpptagna -af -valborgsmessfesten; dagarna nyss förut; Småpysarna; som ännu :ej vuxit ifrån att hålla mamma i kjolen, börjar med henne lifliga un: derhandlingar om vatt få gå med till evallbymess-elln. : — Nej du är för liten än — svarar modren — du får vänta tills du blir stor. — Alltid är jag för liten — ropar pysen och tar till lipen; — jag blir väl aldrig stor, jag! — — Jo du blir stor, min gosse, när du kan katekesen; men du har nu inte kunnat.din lexa på många dagar, det vet du sjelf. — Ja, men om jag skulle bli flitig nu, mamma, om jag lär,mig två lexor omdån, -— får jag då gå till evallbymess-ellna, — Nåja, det kan jag gerna löfva — säger modren, säker att ej behöfva hålla sitt löfte: Men pojken börjar läsa och skrika, så-att deandra i stugan kunna bli lomhörda; och så när den stora dagen kommer, så har han kunnat lexorna till punkt och pricka, och hvem är då gladare än han; när han i skymningen får draga med de :andra mpp till -klinten! Sedan skymningen bredt sin -slöja öfver nejden, Hvarvid den resliga Ullviklinten som en svart skugga : aftecknar sig mot himmelen, börjar fölket i trakten att -sträfva uppför branFP SIA SI LUP fr Mg