och allt för tidigt bortgångne store konstnären: Hans snille och talang påkalla; som gärd af tacksamhet, en -vård öfver hans stoft, och svenska konsten fordrar det äfven; Må de herrar och män, som fått sig anförtrodt att vårda den heliga elden på konstens altare; inse detta! Konsten är visserligen ej inhemsk i Norden; den är .en planta, dit inflyttad från ett blidare luftstreck, men den sträfvar med att här bli acklimatiserad, det vi ock hoppas skall lyckas! Men skall detta ske, måste vi med kärlek omfatta ej blott de Iefvande adepterna, utan med tacksamhet minnas äfven de hänsofna, som spridt glans öfver vårt land -och dess konst. Under århundraden hafva vetenskaperna varit hemmastadda :hos oss, men konsten icke så. Den har betraktats som en öfverflödig statslyx. Så är det ej alldeles numera. Man har börjat inse äfven denna häfstångs vigt och värde för mensklig kultur, och inrymt den åtminstone en liten vrå i våra skolor. Heder och ära åt vetenskaperna, men hand i hand med dem måste konsten gå; ty äfven .den iarbetar på nationens bildning och förädling. Vi hoppas insändaren ej misstycker, att vi fästa hans uppmärksamhet vid några misstag, som insmugit sig i den förtjenstfulla artikeln: Laurccus reste ej direkte från Sverge till Rom; Han dröjde något i Tyskland och målade der en och annan täfla. Vidare tog han vägen till Paris, dröjde der en längre tid och målade vackra genrebilder: Till sin vän Fahlerantz skref :han från Paris: Jag är här redan mera känd af konstverlden; än jag blef i Stockholm på salla ide åren jag var der.a Då vi 1838 besökte exellensen Löwenhjelm i Paris och betraktade en der hängande tafla af Laurzeus, yttrade han sig med största loford öfver honom och det -behagliga intryck hans målningar der på platsen ,gjert. Från Paris reste Laurzus till Rom; insjuknade i en hetsig feber och safled der 1823. Der blef han .ock -begrafven, .hvadan. vi anse att eu vård bör resas der; hvarest stoftet hvilar. Vid hans död kripgsmögo smärtsamma rykten om dödsorsaken. An skylldes på oskickliga läkare; än på något vida värre. Att Laureeihastiga framsteg på konstens bana väckte jalousie de metier ihos en och annan italiensk målare; lärer ega sin riktighet. Vid denna tid var en svenski Rom vid namn L—m, god tecknare och särdeles qvick kompositör: Han begagnade denna sägen till-en bit-. ter karrikatyr; den han ritade med ett kemiskt bläck, som han uppfunnit, och medelst öfvertryck mångdubblade och sålde; Planchen föreställer Lauri skugga; ledsagad af hans vedersakare, i lätt igenkänliga porträtter, till kyrkogården .der han hvilar. I Rom tyckte man ej om detta skämt; hvadan L—m ansåg sin säkerhet fordra ätt lemna den eviga staden och resa till Neapel. Lauri ekonomiska ställning var vid hans död ej den bästa. Hans enka saknade medel att återvända till fäderneslandet; derföre ordnade några den aflidnes vänner, såsom Westin, Fahlerantz och Sandberg; en exposition af Laureei arbeten, och denna exposition; som vänn publikens synnerliga bifall; inbringade, som vitro, behöfliga medel till hemresan och något derutöfver; Så gestaltade sig händelserna; och denne könstens son, rik på ideer och snille; var fattig på guld; ty Minerva gifver lagrar; men ej alltid skatter åt sina skötebarn, såsöm hennes halfbror gör, Majas. bevingade sonq; S—m 1867: A—2z—.