Dagens Nyheter – 1 maj 1867, sida 3

hoplutad ställning: Helt visst hade han ej fått fotfäste; eller hade hans krafter svikit honom vid det djerfva luftsprånget: — Heliga jungfru; han är förlorad — utropade flickan och höjde sina armar mot himlen: Hennes rop öfverröstades dock af ett annat nere från gården mellan huset och muren. Hon såg ditåt, och hennes fasa ökades när hon fick se mannen; som befallt gossens gripande, åtföljd af en hop knektar, skynda fram. Men liksom väckt af ropen, började gossen röra på sig, och innan hans förföljare hunvit utför trappan, var han på benen igen: — En stege — ropade åter den myndiga stämman; och ett par af knektarne ilade bort. Flyktingen var dock nu på krönet af muren, som åt yttersidan stupade brant ner mot vallgrafven. — Stanna — hördes då den befallande stämman — rör dig ej; om du vill behålla lifvet. Tag sigte på honom; Björn, och håll pilen till ögat! Och skytten spände sin båge och lade pilen på. i — Skjut, skjut — hördes åter stämman — vill den varulfven ej stanna här med lifvet, skola vi åtminstone kasta hans lik till sällskap åt fadern i tornet. Efter all sannolikhet var det att antaga, att flyktingen skulle styra kosan åt venster utefter muren, för att möjligen uppnå den punkt; der han kommit öfver under natten. Också tog han ett steg i den riktningen, men i samma ögonblick; som befallningen att skjuta gafs; vände han tvärt om och ilade med en otrolig vighet och själsnärvaro utefter murens krön de