Dagens Nyheter – 1 maj 1867, sida 2

var ovanligt fagert, ehuru det svarta håret och de mörka ögonen tycktes antyda att bedjerskar icke var åf nordisk härkomst: Den innerliga andakten i detta ansigte, fri den och lugnet som tycktes omsväfva det; utöfvade en lugnande verkan på ynglingen de uere i den kyliga tornskuggan. Hans blick blef sansad; men tycktes tveka; om han skulle fortsätta sin gång. Plötsligen sprang han tillbaka utefter tornet och hufvudbyggnaden, och inom några ögonblick hade han tillryggalagt den långa smala trappan som ledde upp till loftsbron, der han stannade: Synbarligen hade han velat iakttaga all möjlig försigtighet, men trädtrappan var icke så tystlåten som den stenlagda gården. Hon sqvallrade om Sans steg, så lätta de än voro: Flickan flög upp ur sin bön och ville ila bort: Ett utrop af förskräckelse var på väg att undslippa hennes läppar. Men en blick på störaren kom henne att stanna; och det vemod som bredde sig öfver hennes vackra anlete var liksom ett återsken af det elände; hon hade framför sig. Ynglingen var storväxt; men till ytterlighet mager; och en dödlig blekhet färgade hans ansigte; hvars drag derigenom blefvo ännu mera fula: Ty naturen hade i detta afseende på det mest styfmoderliga sätt utrustat denne gosse; Han var klädd i en grå vadmalströja, så sliten, att hon syntes endast genom ett underverk hänga ihop: Några trasor voro hopknutna omkring lifvet och hängde utefter benen, men fötterna voro bara. Med bönfallande åtbörder och tårade ögon stod han nu framför den förskräckta flickan, som dock ögonblickligen fann; att hon