Dagens Nyheter – 30 april 1867, sida 3

en liten vext, som botanisterna kalla flugsnapparen. Dess blad, hvilka sitta i en rosett nere på de stjelkar, som uppbära blommorna, sluta med två afrundade flikar, hvilka endast fasthänga vid bladet genom den mellersta ådran, och mellan dessa tvenne flikar är utspändt ett nät af fibrer; som sammanbinder dem. Dessa tvenne flikars kanter; hvilka äro besatta med hår; såväl som deras yta; hvarpå finnas en mängd små taggar; äro beständigt öfverdragne med en klibbig vätska; som lockar insekter, i synnerhet flugor. Då en insekt sätter sig på en af flikarne; drager flugsnapparen den hastigt tillsammans; liksom man slår igen en öppen bok; och håller sålunda sitt byte fångadt; Ju starkare insektens rörelser äro; desto mera sammantrycker vexten bladen tilldess den antingen qväfves eller genomborras af de små taggarne; då öppnar flugsnapparen åter sina flikar liksom för att vänta på ett nytt offer. Om således vexterna än vid första anblicken förekomma oss liflösa och orörliga; finner man likväl efterhand; då man studerar dem; den största öfverensstämmelse mellan dem och djuren. Om de än icke, såsom dessa; besitta fullkomlig förmåga att röra sig, kan man dock icke förneka, att de kunna gifva sina organer märkliga rörelser; hvilka i många fall synas vara nästan alldeles frivilliga och sjelfbestämda. Se vi dem icke söka solstrålarne och göra stora ansträngningar för att nå dem? Föra de icke sina rötter till och med hän öfver klipporna; för att komma till närande jord; och förutsäga de icke på visst sätt dåligt väder i det de söka skydda sina fina organer deremot? Då man ser huru många medel vexten använder för att nå