Dagens Nyheter – 30 april 1867, sida 2

ung linsilke-vext sätter en käpp eller en torr gren, drager den sig åt sidan; utan att vidröra det sålunda erbjudna .stödet; men den tycker om att slingra sig kring vissa lefvande vexter, hvilka finnas i dess närhet; isynnerhetlin; nässlorl, jung och timjam, för hvilken sistnämnda den har en synnerlig förkärlek; Då de andra. krypande. vexterna qvarblifva i den jord; ur hvilken de först framskjutit, och fortfara att hemta sin näring derur, gör denna vext sig deremot lös från den jord; i hvilken den uppspirat, och låter sina första rötter vissna bort. Sedermera hemtar den sin näring från saften af sjelfva de vexter; hvilka den har omslingrat, och i hvilkas inre den derför efterhand intränger med en oändlig mängd små sugrötter; Den slingrar sig om sitt offer såsom en orm om sitt byte, klämmer det inom sinaysringar; uppsuger dess saft; utmattar och förqväfver det. Då vexten är död; öfvergifver den otacksamma Hörsilkan den, skjuter spetsen af sin stjelk längre fram; för att söka ett nytt stöd, och ett nytt offer hvars saft åter kan erbjuda den en riklig näring: Då den utbreder sig mycket hastigt kan ett enda af dess skott på tre månader qväfva de Kringstående vexterna på omkring 6!a fots omkrets; Det ställe. der den vexer blifver öde, och likasom ett vildt, rofgirigt djur lemnar den efter sig lemlästade lik ödeläggelse och tomhet: Ingen vext visar så utomordentliga tecken på känslighet; som Mimosan. De obetydligaste orsaker, en svag stöt; en vindpust, ett med oväder laddadt molns dragande förbi är tillräckligt för att den straxt skall röra sina blad och draga dem tillsåmmans; den gör detta på