Dagens Nyheter – 29 april 1867, sida 1

Vexternas sjäk (Efter franskan.) Doktör Magnus var eh myckev besynnerlig menniska.. Föreställ er en lång, mager figur; inklämd i en lång; grå öfverrock, som var knäppt ända upp till Halsen liksom fodralet på en paraply, öcr öfver hvilken tronade ett stort, gult, knotigt hufvud, som man kände tro vära uthugget ur ett stycke gammalt elfenben. Häts höga, kala panna, hans små, grå ögon, -Kvilka göisträde i skuggan af tvenne buskiga; hvita ögonbryn, hans störa örh-häsa; som språng fråm öfver en ofantlig mun, hvari män sär några omåttligt långa tänder, hvilka skrämde små barn — allt detta tillsammantaget gaf Honom ett besynnerligt utseende, ja, nästan likhet ited en roffogel: . Emellertid var han den bästa menniska i verldetl; denne besynnerlige doktor Magnus, och hah vär icke allenast en god vän för älla bärt, som Hans stora betar icke skrämde bort, itan han var äfven deras föräldrars försyn; Kan vär, med ett ord; ortens välgörare; På samma gång var ban väl bevandrad i alla vetenskaper, ehuru Han sjelf tycktes vara omedveten derom; kän hade studerat allt, sett allt med sina egna ögon Uiider sina vidsträckta resor, och han hyste de mest originela åsigter om allt; Då hau -dertill var en mycket gudfruktig man och med lidelse älskade naturen, beundrade han skaparen i hans verk öch såg i den allestädes rådande harmonien ett ständigt lof till Guds ära. Då vi en vacker morgonstund hade gjort