Dagens Nyheter – 29 april 1867, sida 1

åtskilliga sjukbesök tillsammans, satte vi 0ss ned på sluttningen af kullen vid Montmörency, der doktorns lilla hus låg. aHvilken vacker utsigt! sade den gode doktorn till mig. Hvilken hänförande motsats till de djupa skuggorna i den kringliggande skogen bildar icke ängarnes rika grönska; klart .bestrålad af solljuset. Hvad det gör godt att inandas den balsamiskå vällukten från ängar och skogsdungar och lyssna till foglarnes sång. Hiäru beundransvärd är icke naturen! Allt deruti är storartadt, allt är vackert, allt talar till själen; och det mista grässtrå, såväl som de otaliga Kropparne i rymden förkunna Hans mäkt och godbet, som bar förlänat hvarje skapadt väsende, vexter eller djur, den nödvändiga instinkren att sjelfve utföra de handlingar; hvilka äro egnade att betrygga deras trefnad och att för dem bibehålla den plåts, de äro afsedda att intaga i skapelsens stora kedjac. Huru? Utropade jag. eMenar ni då att vexterna hafva förstånd och instinkt? , Och hvarför skulle de icke det? återtog han: Vexternas organer utveckla sig, liksom djärens, med åren och genom den näring, de upptaga. Men det finns något mera hos dem, än blott organer; det finns också hos dem en lifskraft, som framdrifver dem och sätter dem i stånd till de handlingar, vi se dem utföra. Denha kraft, hvilket namiv ni än vill gifva den, vare sig att ii vill kalla den naturdrift eller förstånd; är den gudomliga anda, hvarmed skåparen, enligt Skriftens ord har bösjälat allå skäpade väsenden. Naturligtvis är denna gålva mycket olika för olika väsenden och all