Dagens Nyheter – 26 april 1867, sida 1

På aftonen, dagen efter Allynes besök; gick George Ballerton till den rike grosshandlaren Andrew Wiltons palatslika boning; under hvärs tak han tillbragt mången lycklig och förhoppningsfull timma; Han ringde på tamburklockan och infördes af en domestik i förmaket. Efter några få minuters förlopp inträdde Mary Wilton. Hon hade pbyss fyllt tjugu år: Denna ålder hade hon afbidat för att blifva George Ballertons maka. Några ord vexlades — långa ögonblick af smärtsam tystnad följde. : Mary; du vet allt. Jag går till sjös. Jag måste arbeta för Mitt lifsuppehälle. Som en tiggare lemnar. jag mitt fädefiesland, ty der kan jag icke längre stanna. Kände jag ej ditt hjerta så väl; skulle jag gifva dig ditt löfte tillbaka och befria dig från alla band; ren jag tror, att jag skulle förolämpa detta hjerta, om jag gjorde det nu. Jag vet, att din kärlek är djup och ren; och derföre ber jag dig — vänta — väntala Men lvarför vänta? Har icke jag nog för oss båda?a a— st! Du vet icke, hvad du säger. Menniskans hjerta beherrskas äfven af andra känslor än kärleken. Den der kärleken är enstackars blind passion; som gerna åsidosätteralla betänkligheter. Vi måste älska för en hel evighet, och derför måste vår kärlek vara fri. Vänta! Jag skall arbeta: Ja — till sjös för att arbetals eMen hvarför just till sjös? Betänk, häru mitt arma hjerta måste plågas, ängsligt vägande mellan Köpp och fruktan; medan mina tankar följa dige: Jo eHvarför till sjös?Jo derförsatt jag ej kan