galgen: Ty att den andra hängde straxt bredvid, i ett pilträd, deri låg någonting romantiskt och kunde tillskrifvas ett vänskapsfullt svärmeri och lust att dela vännens öde. Man kom härvid att tänka på Damon och Pythias; David och Jonathan, Hjalmar och Orvar Odd och man yttrade rörd: Här kan man se ett vackert exempel på att vänskapens och sjelfuppoffringens dygder ännu ej utdödt och slocknat hos nutidens hjeltar; utan att de tvertemot öfverträffade forntidens; ty dessa delade blott äran med de sednare till och med skammen med hvarandra: — Jag ville gifva hundra riksdaler — yttrade en gammal rik öfverste som följande dagen reste genom staden och dervid lät raka sig af Jahn Pfeiffer, — om jag kunde få veta huru det hänger tillsammans med den här historien: — Topp, det låter höra sig svarade Jahn; — om eders högvälborenhet ej vill förråda mig och säkert utbetalar de nämnda hundra riksdalerna, så skall jag berätta alltsammans; — Öfversten vidhöll sitt löfte och Jabn omtalade för honom nattens alla märkvärdiga tilldragelser: Öfversten blef först obehagligt öfverraskad; sedan skrattade han och sist kände han medlidande med Jahn Pfeiffer, gaf honom de hun.drade . riksdalerna, med hvilka denne i största hast skyndade hem till sin hustru: Efteråt, då hr Harpix qvarlåtenskap blifvit såld; fick Lisett hela sin hemgift tillbaka och blef inom kort lika trubbig och gladlynt, som hon hade varit före giftermålet. Hennes barn behöfde ej längre ligga utsvultna och sofva i halmen; man såg dem hvarje morgon vandra rödkindade och glada till skolan med sina böcker under armen; (SLUT)