Dagens Nyheter – 25 april 1867, sida 1

Btraffet efter döden, Novell af 4. Oelenschläger. (Forts. från föreg. J6. Då han väl var utom dörren, omringade de andreklockaren, ropande: det är en hård, stolt; känslolös Kärl; den der presten! Hör, min bror, du -kan -hålla ett lika så bra tal som han. Hvad säger -du? Skulle vi inte nu rmed detsamma gå bort till den roliga själen i likstugån; : och: vill inte du; trots presten; hålla ett doftal öfver honom på. stående fot? Så mycket har du då ej fått ännu; att du icke kan stå på dina ben?: Nåväl; äro vi färdiga? OO! — svarade klockaren — hvad den saken angår, så talar jag aldrig bättre än då jag har något i hufvudet. Något i hufvudet måste man ju ha för att kunna tala; :Jag har just i känning af att andan faller öfver mig: Du :behöfver ej göra det för intet — sade notarien. Du har länge behöft att få en ny hatt och ett par nya svarta byxor; dem skall du få för besväret. Vi skola skramla ihop: summån: — Ja; nu känner jag att andan riktigt faller öfver mig — ropade klockaren; hvarpå de följdesåt till likstugan. Gunild öppnade; ljuset i vattenskålen spred ett mystiskt sken öfver rummet. — Den stackars Jöns har gått till sängs — sade hon; — hån har kanske blifvit: rädd för liket; det ser också så grufligt styggt ut. Vill ni se honom? pa Nej nej svarade de hastigt: Det met dör