Dagens Nyheter – 25 april 1867, sida 1

förbi. Derför blef han äfven till sist rikligen belönad och frodades och trifdes allt bättre dag från dag; till dess han slutligen, och detta just för sitt öfvermått på kraft och välbefinnande; fick en hastig och bråd död, — hvarifrån Gud bevare oss andra! Jag har hört folk påstå, att han var omensklig-och oborstad; men det var blott hans fiender och afundsmän och de; hvilka ej kände honom i botten; som kunde yttra något sådant. Nu är han död; och om vi, mina åhörare; kunde kasta en blick i hans inre; skulle vi, jag är öfvertygad derom; finna der en påfallande likhet med de allrabästa menniskors hjertan och njurar som funnits på jorden, Farväl; min broder! Det: skulle säkert glädja dig in i själen, om du nu kunde slå upp ditt öga och se dina gamla kamrater och bröder, hvilka i de glada dagarna skämtade och svirade med dig, stå här omkring din sotsäng; med hopknäppta händer och tårade ögon! De älska och ära dig så högt; att de lofvat mig en ny hatt och: nya svarta byxor, om jag hölle ett liktal öfver dig, som svarade mot din förtjenst. Och nu har jag talat; så godt jag förmått; och jag tror att vi kunna vara belåtna på ömse hållla s Han hade ej vål sagt dessa ord, förrän lakanet gled ned från bordet och de rörda vännerna fingo se det nyslagtade svinet: Det blef stor uppståndelse, man undrade och djup bestörtning stod målad i allas ansigten; slutligen brusto de ut iskallande skratt; och skämtet gick löst öfver den stackars klockaren; som stod der alldeles handfallen: Han blef slutligen ond öfver de andras speglosor och utbrast: