Dagens Nyheter – 24 april 1867, sida 2

Jöns var en gammal hedersman; som kom godt öfverens med hela verlden; utom med sin strupe, hvilken alltjemnt var torr; törstig och oförnöjd. Jöns gjorde allt för att få honom tillfreds, och han hade för detta vackra syfte ansträngt sig mer än vanligt ifrågavarande afton: Ej underligt derföre, att hans fantasi; vid den dunkla belysningen i likstugan; började att uppjagas och framställa för honom en mängd förskräckliga bilder. Han hade ej genom Dantes Gudomliga Komedi gjort bekantskap med helvetet och hade icke heller haft tillfälle att af Michael Angelos berömda konstverk i Vatikanen bilda sig ett begrepp om den yttersta domen; men han hade dock på sitt eget enfaldiga sätt vuxit fast i vissa föreställningar derom. Således tycktes det honom; som om Fan steg upp ur jorden i skepnaden af en länsman; klädd i hög mössa med kokard och en lång kappa, med en tjock rulle protokoller under armen och en auktionsklubba i hand: Efter honom följde en skara af små satar med horn i pannan och hornlyktor och hötjufvor i händerna: Deras anförare satte sig vid bordet för att hålla auktion på den aflidnes lemmar. Knappast hade en spekulant liqviderat sitt inrop med nypressadt klingande mynt, förrän han rusade fram och stack sin hötjufva i hr Harpix, för att få den del som för hans räkning gått under klubban: Slutligen, då ingenting mer fanns att sälja, slog auktionisten sin klubba i bordet med sådan kraft; att ljuset hoppade ur staken, föll ned på golfvet och släcktes. Derigenom blef likrummet kolmörkt: Jöns hörde ett förfärligt sus och brus och såg liksom en blå låga blänka till Då föll han förförad