Dagens Nyheter – 24 april 1867, sida 2

Presten var i allmänhet ej serdeles afhållen; åtminstone ej bland de lefnadsglade stadsborna; klockaren deremot var deras gunstling., Då nu Gunild störtade in till dem och under gråt berättade om olyckan; som skett; blefvo alla ännu mer rörda än de voro förut; ty berusade menniskor hafva i allmänhet lika lätt att gråta som att skratta. — Det var dock en hedersman — sade den ene. — Vi få söka länge efter hans like — tillade en annans — Alla menniskor ville kasta smuts på den stackaren — utropade en tredje; — En angenäm sällskapskarl — anmärkte notarien: — Vi ha spelat många små trefliga partier tillsamman — började den förste på nytt, — Och vi ha tömt mången plunta för hvarandras välgång — yrtrade klockaren och hickade: Endast presten teg: — Han måtte väl åtminstone hålla ett liktal öfver honom — sade notarien i halft frågande ton. — Nej, sannerligen jag det gör — svarade presten och tog sin hatt och käpp; jag har ingenting godt att säga om honom; och att uttala förebråelser till en menniska; som ligger lik; det är väl sent. Har han syndat så står ban nu inför en annan och högre domare; hvilken vare hans själ nådig! — Och dervid sade presten godnatt och gick hem. (Forts.) eeN——