Dagens Nyheter – 24 april 1867, sida 1

Straffet efter döden. Novell af A. Oelensckläger. För många år sedan bodde i en af de mindre landsortsstäderna en man; som hette Harpix: Han dref en liten diversehandel och, ehuru han två gåfiger måste göra konkurs, förvärfvade han sig dock slutligen en ganska ansenlig förmögenhet; Några personer sökte visserligen utbreda den meningen; att han just blifvit rik genom att spela bankrutt; emedan detta spel är det enda i verlden, i hvilket man aldrig tappar; om man endast spelar med förstånd; men afuudsjukt folk talar alltid så mycket; som man ej bör fästa något afseende vid: Emellertid hade några menniskor genom honom blifvit tiggare; och bland dessa var hans yngre broder; Ulrik; för hvilken han varit förmyndare; men hvilkens arf han förstörde till sista skillingen: Den unge mannen; genom brodren sålunda bringad till tiggarstafven, försvann slutligen spårlöst och folket i trakten påstod; att han slutit sig till det ziguenarband, som då uppehöll sig i närheten af staden: Brodren yttrade, när man underrättade honom härom: det är, min själ; mycket möjligt; jag skulle ej känna igen honom, om han åter kom för mina ögon. Och den gången talade han sanning; ty då Ulrik sedan en afton uppsökte honom, liksom den förlorade sonen och under tårar bad om hjelp och lofvade bättring, kände hr Harpix verkligen ej igen sin bror, utan gick ut ur rummet i det han visade honom på dörren med den varningen: kommer ni hit en gång till; skall jag utlemna er till polisen;: