Dagens Nyheter – 24 april 1867, sida 1

med strykande aptit; och yttrade: Jag begriper inte hur husbond kan sitta så lugn och äta, då ni har så många synder på ert samvetel — Hvad tar det åt dig, Gunild? — svarade hr Harpix och tog sig ytterligare en portion — yrar du? — Var jag ej i kyrkan i förrgår och ångrade mina synder samt lofvade bättring; hvafalls? . i — Jo; men det löftet håller ni inte, svarade Guunild: — Hur kan du veta det? ropade hr Harpix och tömde ett glas vin; sedan dess har jag ju inte gjort någonting; som är värdt att tala om; ty att jag till Petter Ginher sålde ett par alnar blått kläde; såsom egande äkta färg; ehuru färgen var oäkta; det vill du väl icke lägga mig till last? Den; som ej ser upp med ögonen, får se upp med pungen; heter det. — Ja; det der var nu en småsak — svarade Gunild — men er bror Ulrik och den stackars Jahn Pfeiffer, de tynga hårdt på mitt samvete: — Åh — yttrade hr Harpix vårdslöst — när jag står ut med att bära det; så kan väl du göra det också. — Men svara mig uppriktigt — fortfor Gunild — tror ni verkligen icke hvarken på helvetet eller på den onde? — Nej — svarade her Harpix med tvärsäker ton — det är blott skrock. Vår nye klockare påstår, att helvetet endast består i ett ondt samvete, och då jag nu inte har ett sådant; Så ;.. — Har ni då ett godt samvete? — inföll Gunild: — Nej; det kan jag just inte heller påstå, mitt samvete är hvarken ondt eller godt; det