Dagens Nyheter – 24 april 1867, sida 1

Jahn Pfeiffer; en narraktig; godhjertad man; tysk till börden och barberare till yrket; som några år förut bosatt sig i staden och fått en liten summa i hemgift med den vackra; trubbiga Lisett, slagtarens dotter; hade äfven genom herr Harpix konkurser blifvit alldeles utarmad; och måste nu lifnära sig med det lilla; som hans yrke inbringade: Då nu Lisett dessutom hade för vana att regelbundet hvarje år skänka sin manen arfvinge; visste den stackars barberaren slutligen icke huru han skulle slå sig fram i verlden med sin rakknif; och hade han ej va rit en så god kristen, som han var, så skulle han väl en vacker dag behandlat sig sjelf litet mera hårdbändt med den; än han gjorde det med andra: Herr Harpix var för öfrigt och i allmänhet en ganska ansedd man; ja; man hörde till oeh med icke så sällan loford om honom; ty han var höflig i sitt sätt och tal; smickrade alla menniskor i ögonen, som han kom i beröring med; och ställde ibland till fester för de förnäma i staden: En dag hade herr Harpix haft ett sådant kalas och satt just på qvällen, sedan gästerna gått och språkade med Gunild; den gamla hushållerskan. Det var vid slagttiden; och ett stort svin låg ute i förstugan på ett bord; med ett lakan öfver. Herr Harpix satt i sin stora länstol och smorde sig med de uppvärmda lemniogarna efter kalaset. Gunild hade sin plats framför honom; hon var hans själs förtrogna: För ögonblicket var hon mycket rörd och gret; hon började blifva gammal nu; hon befann sig icke rätt väl; och maten smakade henne icke mer: Hon blickade på herr Harpix; som åt