Dagens Nyheter – 20 april 1867, sida 2

lade mig raklång ner på golfvet bakom korgarna och drog en tom säck öfver mig. I detta ögonblick öppnades dörren: i Jag kände att jag ioke kunde undgå att blifva upptäckt, ty mitt hufvud var helt och hållet obetäckt, och jag stirrade på dem; uppfylld af den förfärligaste ångest. N aHär skola vi kunna se bättres; såde den ene, . hvarpå de gingo fram till fönstret och sågo ut. . Efter ett ögonblicks förlopp utropade en af dem: Gud ske lof! Der kommer han ändtligen!a Hvar?4 aDerla och utan att se i den riktning, der jag låg, lemnade de åter rummet: Jag var räddad, men hvad kunde jag väl göra för att rädda arrendatorn? Charlie måste bestämdt komma snart med hjelp, men skulle han hinna fram tidigt nog? Tanken på att jag måste rädda honom trängde sig på mig med blixtens hastighet och i detsamma sprang jag fram till fönstret. Jag tänkte i detta ögonblick alls icke på mig sjelf; till den grad uppfyllde den fara, som hotade hr Johnson, alla mina tankar. Man säger att tokiga menniskor kunna göra; hvad som synes omöjligt för andra; och jag måste under de närmast följande minuterna hafva varit fullkomligt från mina sinnen af skrämsel oeh fruktan: Sju fot under mina fötter låg parken; sträckande sig nedåt sluttningen: Den hade nyligen blifvit upplöjd och snö låg på toppen af hvarje fåra; en fyra fot hög mur skiljde parken från gärdena; hvilka sträckte sig så långt ögat kunde nå; och öf