ket vore en och densamma endast att en del ceremonier voro olika. Han omtalade invigningen af engelska kapellet i Stockholm, hvarvid erkebiskopen Reuterdahl, domprosten Toren och mångå andra hade biträdt, — att när syndabekännelsen lästes på en gång, af honom sjelf på engelska och af R. på svenska, menigheten; hälften engelsk och hälften svensk, läste efter, voro orden visserligen olika, men alla sade på en gång: Amen. Detta var ett tecken från himlen om den varmare och närmare anslutningen af de båda kyrkorna till hvarandra. Här lade talaren synnerligen vigt på den förening som egt rum mellan dessa båda kyrkor och att när svensken lemnar sitt fådernesland och sin gamla kyrka, han Kär skulle finna samma tro i den episcopala, hvarjemte tål. välkomnade alla sådana kyrkor, med bibehållande af svenskt språk och svenska ceremonier. Öfver detta ämne talade biskopen länge och varmt, yttrade sig derpå med hänförelse om den svenska karaktären, att svenskar och norskår voro goda medborgare här, jä kanske de bästa, och hoppades hän att ingen här skulle behöfva förloras för himmelriket af bristånde Guds ord på deras fäders språk, enligt den lära de döpts och konfirmeråts uti. i Till utvandrare i Sverge ville han tala varnande, säga dem ätt det var en vigtig sak att öfverge sitt färdernehem, vänner och den kyrka der de uppfostrats; men till dem gom nu voro här sade han: I hafven gjort rätt och att alla här voro välkomna i kyrkans sköte sådan den vär i Sverge. Hån önskäde att svenskärne här ej Skulle börtlägga deras dygder, redlighet, trofästhet och gudsfruktan, utan inplanta dem till barn och barnäbarn i många led.