Dagens Nyheter – 17 april 1867, sida 3

Andra tider, andra seder, (Utdrag af ett bref från landet.) — — Jag. har nyss läst i m:ll Octavia Carlens anteckningar om Ulriksdal, att å ömse sidor om dörrarne, sorå från förstugan leda till våningarne; äro upphbäcgda OCarl XII:s segerfanor, äfvensom att Gustaf III:s lysande karusellrustning är u psatt i förstugan, jemte standarer, hvilka Carl Xl tagit under sina krig. Af tidningarne har jag äfven sett, att man lärer ämna lägga de kläder, som Carl XII bar vid Frederikshald, i ett genomgångsrum å kungl. slottet, och att man uppställt Carl XI:s kolossala bildstod i slottets förstuga, det vestra hvalfvet, der man säger att ban står med hufvudet Iutadt emot handen och ser ganska fundersam ut: Det är väl ej heller att undra på, om RiksHushållarens skulle fundera litet på den plats man gifvit honom. Hän har. dock till sällskap, i motsatta vestibulen, Axel Oxenstjerna och Historien, modellerade af: Sergel. Men hvarför skola bilder och minnen af sådane män; som Carl XI, Carl XII, Gustaf III, och Axel Oxenstjerna. ställas i förstugor och trappor? Det synes hvarken vara i royautens eller patriotismens intresse. Vår store Geijer har sagt: Visa mig ett folk; som bär vördnad för sina stora minnen, och jag spår detta folk en ärofull främtid. Det påminner om budet: Du skall ära din fader och din moder, på det dig må väl gå och du må länge lefva på jorden. Men hvilka stora ting hafva vi dåsjelfve uträttat, för att visä våra framifarna hbjeltekonungar och statsmän så liten aktning? Kunna Carl XII:s segerfanor eller hans drägt ha någon annan pläåts, än i Biddarholmskyrkan, bredvid hans stoft? Och hvad Carlarnes konungåstoder angår, så vet man ju, att meningen var, att åt dem bygga ett tempel på en offentlig plats i bufvudstaden. Har man ej råd dertill, så må man då uppställa dem i Riddarholmskyrkan; i museum, eller under bar himmel, på något vackert torg, Herr öfver-intendenten, som nu lärer ega undef sin vård icke blott alla våra konstskatter, utan äfven f; d. lifrustkammarens tillhörigheter, tyckes, liksom hans rådgifvare, ha en egen föreställning om det värdiga och passande: för ett folk, sådant som det svenska: Men åå andra sidan vore dylika vandalismer emot national-äran och förfädreus minne föga tänkbara: ander en annan tid än vår. — — —