Dagens Nyheter – 17 april 1867, sida 2

kunnat slå till honom med eldtången, och jåg hörde tydligt hans andedrägt: Han hejdade sig ett ögonbliek; liksom för att hemtå sig efter ansträngningen att klättra in genom fönstret; derefter började han attmed tunga, långsamma steg gå upp och ned oci ned och upp i det toma rummet. Det tycktes mig såsom ökade han farten något för hvar gång han kom till den del af rummet, som var midt öfver mitt mottagningsrum; der han antågligen trodde att jag satt. Var jag rädd? Nå ja; det kan ju vara detsammal Några minuter var jag rådvill om hvad jag skulle göra: En sak hade jag dock fullkomligt klar för mig och det var; att det icke var ett spöke; utan en lefvande menniska, som! jag hade för mig: Mitt beslut var fattadt; då han gick nedåt rummet följde jag mycket sakta efter; och då han var kommen till den motsatta väggen och vände sig om för att gå tillbaka stod han ansigte möt ansigte med mig i mörkret: Han vek tillbakä; utstötte ett skrik, sträckte upp händerna och störtade till golfvet. Jag lutade mig ned öfver honom; han var afsvimmad: I största hast sprang jag ner efter ett glas vatten och ett ljus; eldtången kastade jag bort; såsom varande numera obehöflig. och hvem var det väl som låg sanslös vid mina fötter? — Doktor Blassap. Jag stänkte vatten i ansigtet på honom och han började småningom återhemtå sig: Spöket! Spöket! mamlade han; rysande: Det vär påtagligt att han; som hade spelat rolen af spöke; nu antog mig för att vara det verkliga spöket; hvilket missförstånd bragte hans nerfsystem i den häftigaste skakning: