hvad som hända ville. Var det icke dessutom min afsigt att skaffa mig praktik i Noddington? Jag gick åter uppför trappan med ljuset i den enå handen och eldtången i den andra för att, om så skulle befinnas nödigt; spränga upp dörren. Men dörren lät öppna sig med största lätthet, och rummet var tomt. Allt var i samma skick; som då jag förut på aftonen var deruppe, mexn det förekom mig, som om der varit kallare och mera dragigt. Orsaken härtill upptäckte jag snart: fönstret; som vette utåt gården stod öppet: Jag var full komligt säker på att det var stängdt sista gången jag såg det. Jag tittade uppåt kroken i taket, och jag tillstår;: aft det var med en känsla af tillfredsställelse jag fann den vara tom; nu gick jag bort åt fönstret och såg ut åt gården, men-jag kunde hvärken se eller höra något annat, än ett ilsket hundskall. Jag drog igen fönstret och upptäckte nu först att det saknade bakar och följaktligen icke kunde stängas Jag gick åter utför trappan och stängde dörren väl efter mig: Det var icke utan att jag erfor en ganska obehag: lig känsla, ty:jag kunde ju icke förneka att jag sjelf fullkomligt tydligt hade hört fotstegen deruppo. Nå ja, det der låter kaäske slitligen förklara sig på ett eller annat naturligt sätt, tänkte jag, och sedan jag setat uppe ytterligare ett par timmar och funnit en slags tröst i-att höra en yrvaken tupp gala, gick jag till sängs och sof bättre, än man skulle kunnat vänta. Andra morgonen hade naturligtvis Noddingtoh mycket obytt med mig, men jag håde uppgjort min plan och var lugn; förbehållsam och