glas grogg och andades friare; Huxham började att återhemta sig: Nå; med det der redde vi oss då bras, sade han. Det är väl att vi icke äro några krukore, Det var nu lugnt en qvarts timma eller så. Huxbam började åter tala om likstölder. Plötsligt sågo vi båda på en gång uppåt taket. Vi hörde föllkomligt tydligt att någon med tunga, långsamma steg gick fram och tillbaka i den stora salen öfver det rum; der vi sutto. Det är gamle Jugbys steg hviskade Huxham. (Jugby: var den så mycket omtalade värdens på aHvita Hjortene namn). Ni ämnar väl icke gå ditupp?ea eJo, det ämnar jags, svarade jag med en darrning i rösten. Jag tog ett ljus, gick upp för trappan och fattade i låset till salsdörren. Fotstegen hade upphört och dörren var oläst eller, rättare sagdt, det tycktes mig såsom om den hölls till inifrån af någon eller något. Jag stötte till den med foten; men den gaf icke efter. . I detta ögonblick hörde jag någon smälla igen dörren åt gatan; jag sprang utför trappan och fann att Huxham var borta. Han hade fått nog. Jag hörde honom springa framåt den folktoma gatan allt hvad benen förmådde. Jag stannade ett ögonblick, tveksam; mitt hjerta klappade häftigt och jag kände mig frestad att följa Huxhams exempel och springa min väg, men då tänkte jag på våra teorier i Middlesex om spökerier: att de härrörde från magen och stodo i förbindelse meden dålig mätsmältning: . Mitt beslut vär fattadt: jag ville blifva mina Middlesex-teorier trogen, hända