hafva velat gifva hundra rdr för att väl hafva varit från detta ställe och legat i min säng i min gamla bostad i London, säker om att icke oroas af några spöken. Just i detta ögonblick foro vi båda upp från våra stolar ned ett dämpadt anskri; en klocka, som hängde i ett hörn af det rum, der vi sutto, började att häftigt ringa. Huxham blef hvit som ett lakan och jag tror att icke heller jag hade myocket färg qvar i mitt ansigte: Jag ryckte till mig ett ljus. Vi måste se efter, från hvilket ställe i huset det ringes på denna klocka sade jag; men Huxham blef sittande fullkomligt orörlig. Jag såg nu sjelf efter; ståltråden, som var fastgjord i klockan, var ledd ut ur rummet, längst korridoren, och vidare genom ett hål i muren ut till gården: Det måste ju tydligen vara någon derute på gården, som ringde, eller skulle möjligen en murgrönsranka hafva trasslat in sig i ståltråden och ryckt på den, i det rankan svängde fram och tillbaka för vinden; detta var visserligen icke sannolikt, men det var dock en möjlighet. Jag må bekänna, att jag icke kände mig. synnerligen hugad för att öppna förstugudörren och se ut på gården, isynnerhet som Huxham, ehuru förskräckelsen nu hade gjort honom nästan nykter, alldeles icke visade någon lust att på ringaste sätt bistå mig; han satt såsom fastspikad på sin stol. Emellertid beslöt jag att i alia händelser befria mig från klockan. Jag steg upp på en stol, böjde ståltråden; som var mycket rostig, och ryckte af den, och med detsamma hade jag afskurit spöket möjligheten att oroa mig på detta sätt. Allt var nu åter tyst: Jag lagade till elt nytt!