Dagens Nyheter – 15 april 1867, sida 1

Värdshuset Hvita Hjorten. (En sannfärdig spökhistoria, efter engelskan.) Med största möjliga fördel hade jag genomgått min kurs på lasaretterna; jag hade lyckligt och väl öfverstått alla muntliga och skriftliga examina — med ett ord sagdt, jag hade afslutat min kurs och fått laglig follmakt att bota eller taga lifvet af folk — allt efter omständigheterna.. Jag var icke längre kandidat; en knopp på läkare-vetenskapens träd, utan en fullt utbildad praktikus, för såvidt den benämningen kan användas på en läkare, som icke hade någon praktik alls. Mina kamrater i Middlesex bemötte mig på ett mycket förekommande sätt — de inbjödo mig till ett afskedskalas: Oaktadt de måste qvarstanna såsom larfver, under det att åter jag hade fått vingar till flygt, voro de mycket hjertliga mot mig, och jag — det vågar jag påstå — var icke alls högmodig: De höllo tal till mig; i hvilka jag tillönskades all möjlig lycka och ett långt lif, och i en sång lät man mig höra, att ingen kunde säga annat, än att jag var en treflig och godmodig kurre: Jag tackade i de varmaste ordalag: Tårar fälldes, handslag vexlades, glas slogos sönder; sedan kom skiljsmessan och — glömskan. Andra morgonen vaknade jag med svår hufvudvärk och såsom min egen herre; hvilket just icke ville säga så mycket; min studenttid låg bakom mig, verlden låg öppen för mig och det grundkapital, hvarmed jag skulle börja mina affärer för egen räkning innefattades i de tvänne ord; jag nu hade rättighet att sätta