Dagens Nyheter – 12 april 1867, sida 2

dare, det enda som jemnar rmissförKHållandena här i verldeå och ger Oss Nopp om n framtid, olik den pärvarände. Vid ett amnat titlfälle skola vi tala föera häröti; jag inser att er nöd är hvad som i främsta rummet kräfver uppmärksamhet. Ni har helt säkert lidit mycket? — Det har jag, säde Blackburn med en djup suck; rien jag är sjelf skuld till allt. Jag har gått steg för steg, ment nedåt — ständigt nedåt. Som ni Kanske minnes, Måste jag leinfia Stamiförd, emedan riisa sfärer voro af dör beskaffenhet att jäg helt säkert skulle Ka blifvit. ådömd ett svårt straff, om jag qvarstättnät fill dess min cegsion blifvit offentliggjord. Jag hade endast litet penningar, då jag begaf mig härifrån. I Londöf sånimnanträffåde jag med Cleverdon, som der inrättat en biljard. Jag blef anställd såsort mMarkör och förtjenade genöri denöå sysselsätthing under flera år mitt uppehälle. Men en dag blefvo jäg och Cleverdon öense. Hän råkade i för: bittring och ref ut mitt ena öga. Jag fattåde en bell af elfeåber öck stungade den mot hans pannd. Der träffade en af Hans thiöingar och han föll död till marken. — Hirimelske Gud! Slutades hans Kf så? ätropade Frånk. — Jä, just så. Jag flydde från London och ströfvade sedan omikring sarit skaffade mig mat för dagen gexom figgeri och ibland; fär hungerå dref mig till det yttersta, äfven genom stöld. Sluffigewx blef jag sjuk och låg tre Måfäder på ett höspital Man spådde att jag skulle dö, och det trodde jag äfven sjelf. Men jag blef så pass återställd att jag kunde lemna