Dagens Nyheter – 12 april 1867, sida 1

jag verkligen älskat, blifvit er maka? Ar ej ert namn aktadt; under det att mitt icke nämnes utan förakt? Är icke ni älskad, under det att ingen mensklig varelse frågar efter. om jag lefver eller dör? Har ni icke nyss stått framför mig såsom en förnäm herre, hvilkens barmhertighet jag anropade? Om jag vetat att det var ni, skulle jag beldre ha dött än jag bedt er om en skärf. Låt mig gå. ter försökte han frigöra sig. — Hvad vill ni mig? frågade han för andra gången i spotsk ton, då han fann att ban arbetade förgäfves. oo — Mycket, svarade Frank. Låt oss glömma det förflutna. Allt hvad jag vill minnas. är att ni; en nära anhörig till den man; som jag har att tacka för min lycka och hvilkens minne jag vördar, befinner er i nöd och att jag kan bjelpa er. Ni får icke gå ifrån mig nu, tillade han helt vänligt. Kom med mig in på kyrkogården. ; NN Han drog Robert med sig till den plats, vid hvilken han en stund. förut ensam stått, d. v; sz till herr Freestones graf: . — Här, sade han, när de kommo fram till den lilla kullen, skola vi begrafva minnet af vår fordna fiendskap. Inom några få år skola vi båda hvila, liksom han, i den kalla jordens sköte. Vid grafven, om icke förr, upphör. all mensklig osämja. Har jag, förorättat er, så förlåt mig. Om ert samvete anklagar er för att i något afseende ba bandlat orätt mot mig; så trösta er med att ni har min fullkomliga förlåtelse. Och säg mig nu på hvad sätt jag bäst kan tjena er. En stunds tystnad inträdde: Blakkburn tyck