Dagens Nyheter – 12 april 1867, sida 1

Utsväfningar härjade anletsdrag, igenkände han sin fiende, den ende han någonsin haft, vi mena Robert Blackburn. Ja, det var verkligen Robert Blackburn; den man som en gång beröfvat honom hans goda namn och rykte, det dyrbaraste han egde och någonsit egt på jorden, hvad han skattade högre än alla rikedomar. Denne Bobert, för hvilkens oärlighet han, såvida icke försynen kommit honom till hjelp; skulle ha fått dyrt plikta; stod framför honom, tiggande en skärf: Vedergällningens stund var kommen. Innan Frauk hann samla sina tankar, så att han kunde svara; hade Robert äfven igenkänt honom: Den föraktlige mannen lät en svordom undfalla sig, och synbarligen högst förtretad vände han sig om samt skyndade bort. Men han hade icke hunnit långt, förrän Frank, som sprungit efter honom, fattade honom i armen: Han försökte slita sig lös, hvilket likväl icke lyckades, ty han hade att göra med en person, hvilkens krafter voro oförsvagade; under det att hans egna voro i det närmaste uttömda. Mot sin vilja måste han stanna. Ett illvilligt leende krusade hans läppar, då han yttrade. — Hvad vill ni mig? Har ni icke triumferat öfver mig tillräckligt? Ar det icke nog att ha vunnit rikedom och ära — jag har följt er med uppmärksamhet; fastän ni icke haft reda på hvar jag funnits — under det att jag sjelf sjunkit så djupt att jag numera icke kan; om jag också vore mera än en menniska, arbeta mig upp ur dyn? Har icke den enda qvinna,