Dagens Nyheter – 12 april 1867, sida 1

— Ledsen att höra det — mycket ledsen; min herre; sade herr Pestleton: Men så är det alltid: om någon framstående förmåga finnes i en småstad, får den icke förblifva der; utan hufvudstaden drager till sig allt hvad utmärkt är och heter: I samma ögonblick en invånare i en landsortsstad förvärfvat sig en eller annan större talang; mista hans vänner och bekanta bonom för alltid: Två shillings och sex pence min herre: Jag tackar. Oändligt förbunden! : Jag är stolt öfver att ha kunnat-stå ers nåd till tjenst.:.: Ers nåd, säger, jag nu igen; Förlåt mig; jag kan aldrig få denna titel ur mitt bufvud. Jag får upplefva den dag; då ni blir adlad; jag känner på mig att jag får det: Ni borde — ursäkta att jag säger uppriktigt hvad jag tänker — för längesedan ha rönt denna utmärkelse: Öppna dörren; Edvard. Farväl; -herr Thornway: Jag tackar så mycket. för besöket: Nästa gång vi träffas är jag viss om att jag får kalla er ers nåd. Herr. Pestleton, som plägade berömma sig af att ha ett så utmärkt godt minne; gjorde ingen min af att han kom ihåg den dag, då han med förakt afvisade samma--person, som han nu sökte på allt sätt smickra. Frank som icke glömt ett ord af hvad -som yttrades vid: hans förra besök i butiken; fann den inställsamme mannen. ännu obehagligare nu än då han bjertlöst afslog hans ödmjuka anhållan om att blifva antagen till springgosse och förutsade att han skulle blifva en drinkare likasom hans far. Också kände han sig gladare till sinnes, så snart han kommit ut på gatan och fick se en skymt af Guds klara himmel: